Aldrig en gång till.

Ja i går så ville jag ställa upp lite för min älskade sambo.
Han har ju börjat med Geocaching. För er som inte vet vad det är så kan man väl likna det med orientering. Men man använder en GPS och letar efter olika koordinater och så finns det en liten kista med en loggbok vid målet. Ja man kan beskriva detta mer noggrant men det har jag ingen lust med.

Jag har varit negativ till detta sen han började med det. Men han vill ju så gärna att jag skulle följa med på det. Så jag skulle offramig för honom i går, Men del blev en mardröm i stället.

Det började med att vi skulle gå 1,1km, det är ju inte så långt. Men det var det i becksvarta mörkret i en främmande skog och dålig teräng och så var man ju gravid. Så jag var ju livrädd att jag skulle ramla.
Jag har inte varit så arg och irriterad sen jag vet inte vad. Inte med att bet var mörkt och besvärligt att gå och man inte såg vart man gick så lyckades jag trampa i och blev dy blöt om båda fötterna. Jag gick inte en meter till. Tobias och faxe fick gå sista biten själva. Så då stod jag där i mörka skogen övergiven. Sen skulle vi gå till baka till bilen blöt och arg som jag var så kändes det också som att vi hade gått vilse. Det kändes som vi gick runt i cirklar. Jag kommer aldrig komma hem kändes det som.

Detta var första och sista gången jag var med på geocaching.
Det var en av de värsta stunderna i mitt liv. Jag var så arg.
Men jag har bett Tobias om förlåtelse. Han fick ganska mycket skit. Men jag var ganska rädd också. Jag lyckades ju ramla en gång och då kom ju tanken. Det kan ju hända nått. Jag kan ju ramla riktigt illa och få missfall i skogen. Och men skulle hitta oss mitt i en mörk skog.

Men Tobias känner mig väl. Så han tog inte åt sig när jag skällde på honom. Han tyckte det var lite väl tråkigt han också.